Nu när 10 år av liberalt samarbete med den konservativa högern kan sammanfattas så ser vi några av de saker som gjorts bra, men också vad som gjorts väldigt dåligt.
Bra:
En ekonomisk politik som inte innebär en konstant expanderande offentlig sektor. Privatiseringar som genomförts har till det stora hela inneburit såväl kvalitetshöjningar som kostnadsbesparingar för såväl stat, kommun och landsting.
Skattesänkningar har gjort att den enskilde löntagaren har fått mer i plånboken och därigenom en större frihet att göra vad den vill med dessa pengar.
Invandrings och flyktingpolitik. Denna har blivit klart bättre under det senaste decenniet, det finns kvar att göra, men en klar förbättring.
Mindre bra.
Vissa privatiseringar har skapat oligopol, som hos Bilprovningen och Apoteken. På båda dessa områden har vi sett såväl kostnadsökningar som sämre tillgänglighet.
Skattesänkningar och privatiseringar har gått från att vara en del av lösningen för bättre tillväxt och större frihet för den enskilde, till att vara greppet som visar på den konservativa högerns fantasilöshet, att glömma att det behövs bra ramverk med kontrollfunktioner för att garantera allas frihet, istället för att fokusera blint på några få. Och när resultat uteblir så analyseras inte vad som kunde gjorts bättre, utan man stirrar sig blint på kronor och ören.
Dåliga resultat.
Vård: Sjuksköterskeupproret ignoreras, där välutbildad och nyutexaminerad personal förvägras en rimlig startlön, att de har fått lite lägre skatt väger inte upp deras orimligt låga ingångslöner.
Vårdavdelningar stängs och upphandlingar av nya sjukhus kantas av korruptionsanklagelser följt av ansvariga kommunalråd som gömmer sig för obekväma frågor.
Skola: Testresultat visar på att skolan går allt sämre, lärare upplever mer otrygghet och segregering har uppstått där vissa skolor bara går på vinst, inte innehåll. Många skolor har inte ens bibliotek längre och vi har tyvärr är hemundervisning fortfarande förbjudet.
Omsorg: Skandal efter skandal har uppdagats inom äldreomsorgen. Detta är inte personalens fel, tvärtom är det deras uppoffringar som till stor del sett till att det inte fallit ihop helt. Svensk politik har helt enkelt vänt ryggen åt detta kvinnodominerade yrke. Och tvärtemot vad tidningar skrivit, så har inte landstingsdriven vård mindre skandaler än privat.
Utförsäkringar: Det behöver jag inte ens gå in på, folk som är sjuka blir inte friskare av att ha en blåslampa i häcken och cancerpatienter måste själva få välja om de kan arbeta.
Funktionshindrades rättigheter: LSS dras ner och lagarna om tillgänglighet som lagts fram är urvattnade. personer med funktionsnedsättningar känner att deras frihet beskärs med besparingarna.
Fas3 är en abnormalitet. Ingen intellektuellt hederlig person kan anse att det är ok att kasta in människor i en sådan meningslös åtgärd, enbart konstruerad för att ge pengar till en mellanhand. Det hade varit långt mer ekonomiskt försvarbart att ge dessa pengar direkt till den arbetslöse.
Yttrandefrihet: Inskränkningarna i offentlighetsprincipen och Yttrandefrihetsgrundlagen är något som måste rättas till. Det är skamligt och fruktansvärt oliberalt att ens komma på tanken att inskränka i denna.
Medborgarna måste ha möjlighet att följa det politiska arbetet.
Jag vill sammanfatta, göra bokslut och vända blad helt.
Individualismen måste stå på en grund av social trygghet, ett golv vars brädor ingen ska behöva falla igenom. Detta var något som den Svenska liberalismens stora insåg och genom samarbete såg till att ge oss de trygghetssystemen vi idag ser som självklara, men som genom samarbetet med den konservativa högern har fått stora hål i sig.
Rättighetsperspektivet Denna grund vill vi definieras som ett rättighetsgolv. Alla människor ska ha lika möjlighet att utöva sina rättigheter, oavsett funktionsnedsättning, sjukdom, kriser i livet, arbetslöshet eller härkomst. En basinkomst kan vara en del av detta rättighetsgolv.
Vi behöver en reglerad arbetstid och ålder, en avtalsenlig lön som går att leva på, inte bara överleva. Vi behöver social trygghet genom ett försörjningsstöd, som inte marginaliserar människor, utan som är där för att hjälpa dem upp på fötter igen.
Vi måste sluta se personer med funktionsnedsättningar som en börda, utan som en oanad tillgång. LSS är till för att dessa människor ska kunna få en dräglig tillvaro där de ges möjlighet att starta egna företag, arbeta bland alla andra och framför allt, ges tillgång till alla de offentliga lokaler som ej funktionshindrade har naturlig tillgång till.
En demokratisk förnyelse. Det är här nätfrågorna kommer in. Fri kulturspridning, öppenhet, transparens, möjlighet att påverka. I och utanför nätet. Med internet har vi möjlighet att ändra ett demokratiskt system som egentligen ser likadant ut idag som det gjorde 1933. Inte mycket har ändrats sen dess, förutom att två kammare slagits ihop till en.
Vi behöver ändra på systemet med valsedlar. Från dagens system som är djupt orättvist mot partier som inte nått upp till en fiktiv spärr och som dessutom inte garanterar valhemligheten för funktionshindrade. Med en Valsedelsskrivare, som är utrustad med braille-tangenter, kan även synskadade hålla sina val hemliga. En sådan skriver ut valsedeln på plats, efter brukarens direktiv.
Vi behöver en social revolution, nya lösningar ska in där gamla har gått i stå.
Basinkomst innebär en social revolution, den kräver dock att folk tänker i helt nya banor och det är där utmaningen är, inte att få råd med det.
Det finns bara ett parti idag som har det som mål. Det fjärde alternativet*. Piratpartiet.
Niklas Starow.
*) Fjärde alternativet syftar på att det idag finns två block:
Vänster (Socialdemokrater, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi)
Höger (Folkpartiet, Centern, Moderaterna och Kristdemokraterna)
Samt en renodlad missnöjesyttring. (Sd).
Jag vill positionera Piratpartiet som ett fjärde alternativ. Det som vågar komma med helt nya idéer och lösningar.
Scaber Nestor 